Sommaren 2009
Första sommaren efter jag börjat plugga var jag tvungen att söka ett sommarjobb. Då jobben i Linköping inte haglade över mig fick jag snabbt söka mig utanför Sveriges gränser. Jag sökte ett jobb i Saltstraumen (Norge) och jag fick en smärre chock när jag fick beskedet att jag fått jobbet. Eftersom jag då insåg att Saltstraumen låg långt från Linköping närmare 180 mil norr om Lkpg.
Efter att ha pratat med mannen min, bestämde jag mig för att åka.
Stället som jag hamnat på var känd för att ha världens starkaste ström.
Naturen i Saltstraumen slåg många rekord. Man blev helt betuttad i naturen, den friska luften och så klart midnattsolen.
På midsommaraftonen hade jag och Sara (den andra svenskan som sommarjobbade på Kjelen Kafe) köpt en engångsgrill för att grilla kött på. Till efterätt blev det självklart jordgubbar.
Söta Sara redo för grillat kött.
Den berömda bron, vet inte hur många gånger jag fotograferad den. Här blev bron fotograferad på midsommarafton.
Äh vad fanken, jag lägger upp en till bild på bron ;)
Senare på kvällen fiskade vi lite och tog bilder.
På midsommardagen var det dags att jobba igen. Det var en liten festival i Saltstraumen och vi var på plats för att sälja mat och dryck. Tusan va kul det var men jäklar vad jag frös om fötterna.
Jag tror klockan var över 12 på natten när denna bild togs och se så ljus det är!
Som sagt vi fiskade en hel del, men det gick inte alltid vår väg ...
Här hade linan snott in sig till tusen. Det gick inte att reda ut.
Det bästa som hände mig när jag var där i Norge var när det knackade hårt på min dörr en dag. Jag som började sent den dag hade precis klivit upp och var inte alls sugen på att få besök. Men knackandet fortsatte och jag tvingade mig att öppna. Ni kan gissa min förvåning när jag sågatt det är Calle (och inte caféägarens ungar) som stod i dörren. Calle hade tillsammans med några vänner från Göteborg bestämt sig under en dag att åka upp och överraska mig. 180 mil åkte dem. Jag minns det som igår och de tre dagarna var bland de bästa i mitt liv!!
Min älskade och jag.
Här har vi Teo, Calle och ryggen tillhör Robert.
Calle som inte är någon storfiskare lyckades fånga den berömda laxen som bara en till två personer gör per år i Saltstraumen, snacka om flax. Lokalbefolkningen blev helt till sig och filmade Calle med sin mobil och gjorde en liten mini intervju med honom. Jag fick sedan se denna film och Calle var söt som få!
Fina fisken (snack om att Teo var sugen på laxen!)
Laxen grillades sedan på kvällen och till det drack vi ett gott vitt vin.
När Calle och vännerna sedan åkte hem kunde jag inte hålla tårarna tillbaka och grät en skvätt. Jag ville inte för mitt liv att de skulle åka hem och min hemlängtan blev enorm när de hade åkt. Jag kom dock inte ihåg hur lång tid det var innan jag skulle lämna Saltstraumen, tre veckor kanske.
Även om det var jobbigt att vara ifrån Calle och Teo vill jag inte få denna upplevelse ogjord. Jag lärde mig en hel massa och fått minnen som jag glädjeligen tänker tillbaka på. Men som det gamla ordspråket lyder:
Borta bra men hemma bäst.