Det var en tidig lördagsmorgon. Klockan var strax efter sex när det knackade på den brunbetsade ytterdörren. Eller var den sju? Vinden pyrde utanför fönstren och molnen låg tungt över samhället, regnet hängde i luften. Det skulle jag dock inte upptäcka förrän senare på eftermiddagen. Beskedet hade gjort mig chockad till den grad att jag tappade all vetskap om tid och rum. I efterhand hade det varit enklare att aldrig få veta sanningen. Att förlora någon är aldrig lätt, det hade jag förstått på grannfruarna. Det var sorg i hela grannskapet. Att förlora sin make, en familjefader, utan att träffat honom på veckor, månader, kanske halvår kändes bittert. Denna ständiga oro då han befann sig i Europa, kanske levande, kanske död. Vad var det egentligen som gjorde ont – var det saknaden eller rent av ensamheten? Jag skulle senare inse att det var tomheten som skadade själen, tomheten som framkommer då man förlorar någon, någon älskad.
Bomberna hade under veckan fallit i Berlin. Många soldater hade förlorat livet. Likaså många civila – några hade säkert förlorat hela familjer eller hela släkter kanske. Det skadade antalet var stort. Vid djupare eftertanke; är inte hela Europa skadat? Budbärarna som for runt bland hushållen med dödsbesked till familjerna hade en tung uppgift. Det var sorg överallt.
Jag satt långt in på eftermiddagen fortfarande i min rödvitskimrande morgonrock. Jag hade inte fått mat i mig sedan kvällen innan. En granne tog hand om min dotter. Hon var allt för ung för att förstå att hennes far var död, borta för alltid. Tankarna var många, de flög omkring i huvudet och det var svårt att samla sig, att inse allvar. Hur skulle egentligen Lovisa klara sin fars bortgång, hur skulle hon reagera då hon insåg att hennes familj inte var som andra. Jag greps av panik. Skulle jag klara att uppfostra en dotter, ett barn, helt ensam? Sedan återgick mina känslor till sorg, sorg över den tomhet jag kände. Jag samlade mig något, började plocka upp resterna av den porslinsvas jag slagit sönder bara några minuter efter beskedet, beskedet om min makes död.
Lovisa var åter på ingång. Först nu orkade jag slå en signal till min mor. Jag hade velat prata med någon hela morgonen men av någon anledning hade jag inte vågat ringa min egen mor. Vad var jag rädd för, hade jag gjort något fel? Jag tog fram lite mat till mig och Lovisa. Hon åt som aldrig förr och hennes livliga utstrålning gav mig på något undermedvetet sätt hopp, hopp om framtiden. Jag såg på hennes mörkbruna ögon, hennes bruna, lite lockiga hår som alla småbarn har, och föll i gråt. Själv kunde jag inte få i mig en tugga, egentligen var jag inte sugen, jag kände mig bara tom.
Jag bäddade ner Lovisa i hennes säng. Hon somnade direkt. Återigen fylldes jag av känslor, tankar jag aldrig tidigare tänkt, något jag aldrig upplevt. Jag var nu ensam, kanske för alltid. Jag hade aldrig önskat någon annan man än den jag älskade så innerligt, min make och Lovisas far.
Jag måste ha somnat. Jag hörde dova knackningar som kom närmare och närmare. Ögonlocken lyftes och jag insåg att jag somnat i soffan. Knackningarna kom från ytterdörren. Jag kisade mellan de vita sammetsgardinerna, allt var mörkt, det var natt.
Jag öppnade dörren varpå jag konfronterades med samma man som kommit med beskedet tidigt samma morgon. Han uttryckte sig som följande på sin utbredda amerikanska dialekt; ”det har tyvärr inträffat ett katastrofalt misstag, eder man är inte död”. Det kändes omedelbart, då jag hörde ordet inte, som allt lämnade min kropp. Jag blev återigen tom, tom på fruktan för ensamheten. Mannen talade vidare: ”Eder man är skadad, han har ett benbrott och är på hemresa, du ser honom imorgon igen”. Jag kramade om och kysste budbäraren. Egentligen helt omedvetet men i efterhand insåg jag att det troligtvis lättade honom i hans hårda vardag, hans hårda arbete som budbärare. Lovisa fick inatt sova i min säng, i trygghet. Hon skulle aldrig mer behöva uppleva rädsla, jag skulle aldrig behöva uppleva tomhet.
Igår var jag och Calle hembjudna till Stefan, Jeanette och Mattias var också där. Vi lagade mat och spelade ett fantastiskt roligt brädspel som heter Roborally. Varje deltagare är en robot och det går ut på att komma till olika platser fortast. Massa hinder finns på vägen och det gäller att tänka strategiskt för varje steg man gör! Låter knasigt kanske men var riktigt jäkla kul!!! Dessutom var det skönt att tänka på något annat än KARTLÄGGNINGEN!